alicethea.blogg.se

Gabriel. Det vi trodde skulle vara en halvtaskig turistproppad tur till Coba via en Cenote och en fejkad Mayaby - visade sig vara en överjordisk Cenoteupplevelse. Gabriel råkade vara en örtmedicindjungelgeorgeschaman-guide. Barfota visade han oss vad man kan äta, vad man inte ska torka sig med och hur man gjorde bubbelgum. Myter bakom växter. Helande, renande effekter. Vid första torra cenoten blir vi rituellt renade och får veta att under vattnet finns helvetet enlig Maya. Dem som offrades (vid Chichen Itzas stora cenote) var mest barn berättar Gabbo. Jag översätter och möts av fyra stora ögon. Vi tittar på fjärilar. Vi får veta vilka dem är och hur dem lever. När vi skall ner i den första cenoten är tjejerna ytterst tveksamma till hur djupt det är. Det är vansinnigt klart vatten och ögat vägrar tro att det är så djupt som det är. Efter en svalkande simtur innfinner sig modet och bomben bryter ytspänningen. Borta är tankar på helvetet och barnskelett. Vår fjärde cenote var en grotta och den var tydligen inget för klaustrofobiska. Katastroftankarna rusar. "Mother gonna put all of her fears into you" Pink Floyd susar i mina öron medan tjejerna räcker upp sina händer och vill med in i grottan. Okej. Gabriel lyser med sin lilla ficklampa (eller är det hans inre?) och jag tänker att jag ska vara först och närmast. Jag simmar med Alice på ryggen med en halvmeter upp till kalkstenstaket. Det enda jag vet, förutom att jag tycker att det är fruktansvärt läskigt att bada i sjöar, är att jag ska följa ficklampans smala ljus och Gabbos lugna instruktioner. Fötterna når tillslut mjuk botten och det är superkall. Alice lossar greppet runt min hals medan vi får en förklaring i stalaktiter och stalagmiter. Ficklampan lyser upp insidan av cenoten och stannar på fladdermusen rakt ovanför oss. Plötsligt känner vi av hur dem flyger runt oss. Han frågar om Alice vill se deras bo men hon avstår. Halvt strypt kastar jag av mig Alice när vi ser ljuset i öpningen. Jag känner mig som en skräddare som simmar på ytan efter den viktminskningen. Uppe får vi var sitt nylagat Mayatuggummi - med träsmak. Två cenotes till och sen bär det iväg i minibussen - med blöta byxor - fyllda av kunskap och upplevelsen.

Mayabyn var ett väntat katastrofstopp. Som tur var vart det ett snabbt besök. Hade vi stannat en halvtimme innan "byn" hade vi kunnat sett en genuin mayaby. I vår lilla grupp har vi, förutom tre spanjorer, ett fantastiskt par från Minesota. Dem hade med lätthet tagit Alice till barnbarn. 

Coba, tillsammans med dem sista solstrålarna. Ännu en fantastisk guide som inte var större än en parfymflaska. Hon hade humor, kunskap och hon var direkt. Från den första pyramiden till den sista kunde man ta en cykeltaxi (men jag hade gjort av med alla pengar på mandala och ett örhänge vid cenoteområdet från ett par som cyklat från Chile och uppåt under åtta år). Guiden erbjuder högljut skjuts i hennes cykeltaxi to the mayan princesses! Tveksamt tar dem erbjudandet och försvinner i djungeln. När vi inte hunnit ikapp dem på (jag säger en kvart Hans säger fem minuter) på ett tag börjar jag springa mig genom dem vandrande turisterna. När jag kommer fram sitter dem och dricker vatten med guiden och blickar upp mot pyramiden. Den högsta - den sista man får bestiga. Det sägs att den också skall stängas i mars. Jag hinner knappt hämta andan innan vi är på väg upp. Jag får skrika vänta. Jag tar två andetag och ett foto from where i stand. Upp rusar dem - mina apbarn. Jag klättrar i form av ett skyddsnät längst ner och tänker åter Pink Floyd. Jag vet ju hur känslan är att blicka ut över ändlös djungel. Det är värt det. Ned är värst och Alice insisterar halvvägs att hon inte ska behöva backa som en bäbis. STOP. Diskussioner. Blickar. Fantastiskt foto. Hon är söt när hon är arg. Nere pinkar Alice vid foten av templet och vi tar en näve gummibjörnar. Vi har fortfarande inte råd med nån cykeltaxi men vi får prata med Minesotafolket medan vi tar oss tillbaka, relativt ensamma, genom mayamark. Natten  han håller hårt i ratten. När vi kommer tillbaka till Playa del Carmen har dem stängt av partygatan och vi får gå förbi nattclubbarna - den där Thea är övertygat om att dem dricker mjölk bland annat. Ingen orkar gå ut och äta middag så vi äter popcorn och kollar på spansk barn-tv innan vi somnar ovaggat.